Från prestationsmänniska till livsnjutare
Föds man prestationsmänniska eller är det samhällets värderingar som formar oss till det? Jag är uppvuxen i en familj där det viktigaste inte var att man lyckades, utan att man gjorde sitt bästa och försökte. Trots detta, var jag barnet som överhuvudtaget inte försökte att gå förrän jag hade listat ut hur man gjorde. Ställde någon mig upp, så satte jag mig direkt ner igen. Så en dag reste jag mig upp och traskade hela vägen från hallen in till mamma i köket, som om jag aldrig hade gjort något annat. Vi skrattar åt det här idag, för jag kan lätt se tillbaka på mitt liv och se att det har varit sant i många sammanhang. Jag ogillar att vara ny, obekväm och framförallt dålig. Det lilla barnet tänkte inte känna sig löjlig inför andra.
Jag minns den lilla flickan som aldrig blev klar
Länge kopplade jag ihop mina prestationer med mitt egenvärde. Jag visste att jag inte skulle vara bäst eller smartast, men jag kunde jobba hårt och bli så bra som jag kunde bli. Jag minns den lilla flickan som fick ta hem sitt skolarbete på helgerna, för att hon var så utförlig att hon aldrig blev klar. Jag minns gymnasieeleven som skrev psykologiuppsats på julafton. Jag minns dansaren som inte kunde sluta repa för att hon alltid hade lite ork kvar i kroppen, och som var livrädd för att göra fel på scen.
Att prestera var en drog, och jag var missbrukaren
Så kom första utmattningen, och några år senare den andra. Det var efter den andra som jag bestämde mig för att det fick räcka. Som jag stod i skogen och stampade i marken, med tårarna rinnande ner för kinderna, bestämde jag mig för att jag var bra nog. Jag satte mig själv på avvänjning. Att prestera var en drog, och jag var missbrukaren. Jag hade druckit av det där giftet varje dag i hela mitt liv, och plötsligt spydde jag ut allt. Så jag klev av, steg undan, bort från allt som krävde att jag presterade. Bort från dansen, koreograferandet, scenen, fullsatta salonger, bort från gymmet och de tunga vikterna. Jag lämnade alla ambitioner, och lärde mig vem jag var helt utan några titlar. Naken inför mig själv. Från den stunden blev jag allt mer organisk, intuitiv, levande. Jag jobbade inte med mig själv, eftersom ordet "jobba" gav en bitter smak i munnen. Istället lutade jag mig in i mig själv och mjuknade i mina vassa skarvar och kanter. Jag använde kroppen och läkte mig själv igenom den. Där fann jag det vackra i allt, även i smärtan och mörkret. Med ena handen över hjärtat kände jag allt; djup sorg, rasande ilska, innerlig glädje, bottenlös kärlek och tacksamhet. Här upptäckte jag den råa njutning som bor inom en människa och hur läkande den kraften är.
Är njutning skadligt?
För en tid sen såg jag ett reportage om att det inte är eftersträvansvärt för människor att söka njutning, då det anses skapa beroenden i våra hjärnor. Forskningen får förlåta, men jag håller inte med. När jag sluter ögonen, lutar mig in i mig själv och slappnar av, kopplar hela min existens in sig på njutning. Jag njuter med själen, med kroppen, och med alla sinnena. Det skänker mig djup återhämtning, återställer min hjärna och kropp, och gör mig till en härligare människa att var omkring. Utomstående faktorer kan bidra till min upplevda njutning (som en bit choklad t.ex.), men jag har lärt mig att jag har en oändlig förmåga att känna njutning i min egen enkelhet, i varje stund. Det har ingenting med överkonsumtion att göra.
Om du ser mig idag...
Ser du mig på ett dansgolv idag så ser du inte någon som försöker dansa perfekt, utan någon som njuter ohämmat, någon som lever. Ser du mig lyfta vikter, så ser du också någon som lägger handen över hjärtat för att njuta av sina egna hjärtslag. Möter du mig i skogen så ser du inte någon som tar sig från A till B, utan någon som stannar upp och beundrar ett träd, som sätter sig ner och andas in havsluften. Någon som förundras över livet och det vackra som alltid finns omkring oss.
Är jag fortfarande en prestationsmänniska?
Absolut, det händer fortfarande att jag jobbar mer än jag borde, att jag biter ihop och ser till att leverera. Min inre perfektionist hälsar fortfarande på och det händer att jag känner mig riktigt dålig (hormonpåslag är ofta en bidragande faktor här). Däremot köper jag inte längre idén om att vi måste arbeta hårt, och ständigt bli bättre och effektivare. Det är inget fel med att vara där jag är på min resa, och jag identifierar mig inte längre med min prestation. Mitt största framsteg i min läkning är kanske att jag har lyckats starta en egen yogastudio, utan att identifiera mig med den. Jag vet att jag gör mitt bästa, och att jag älskar det jag gör. Men, studion är inte jag. Vi är bara väldigt nära vänner och samarbetspartners. Tillsammans skapar vi en plats för drömmar, utforskande, lek och njutning. Om drömmen en dag tar slut, stänger jag dörren och ger mig ut på andra äventyr.
Jag vet vem jag är när jag är ingen, en sann livsnjutare som smakar och känner på allt det utsökta i livet.
-Jill Weidenstolpe
